Mellan 1859 och 1918 var prostitution lagligt, men polisen registrerade och övervakade kvinnor som tagit betalt för sexuella tjänster. De registrerade kvinnorna tvingades gå på regelbundna läkarbesök där läkare kontrollerade om de hade några könssjukdomar. På detta sätt var prostitutionen "reglementerad". I Stockholm skedde läkarkontrollen på Trädgårdsgatan 3, där "Besiktningsbyrån" låg.
1903 tillsattes en kommitté - den s.k. Reglementeringskommittén - av regeringen för att utreda om det gick att finna ett bättre sätt att hindra spridningen av smittsamma könssjukdomar. 1910 kom kommittén med elva förslag. Johansson, som var medlem av kommittén, vände sig starkt mot två av förslagen: Att s.k. helyrkesprostitution skulle kriminaliseras och att de kvinnor som betraktades som helyrkesprostituerade även fortsättningsvis skulle tvingas till läkarbesiktning.
Ett av Johanssons viktigaste argument var att kunderna - männen som köpte sex - var minst lika skyldiga såväl till spridningen av smittor som till det omoraliska i själva könshandeln. Han beskriver också det problematiska med att skilja på deltidsprostitution och heltidsprostitution.
Enligt kommitténs förslag skulle de "helyrkesprostituerade" precis som tidigare gripas med stöd av lösdrivarlagen. Enligt lösdrivarlagen var det i princip brottsligt att sakna arbete eller försörjning. Att jämställa prositituerade med lösdrivare var orimligt, enligt Johansson.
Johansson byggde sin uppfattning på bl.a. sin egen studie av reglementeringen i Stockholm 1859-1905, vilken han flitigt hänvisar till i texten.
Innehåll:
s.4 Sammanfattning av Reglementeringskommitténs förslag
s.5 Utdrag ur Reglementeringskommitténs betänkande
s.7 SÄRSKILDT YTTRANDE AF PROFESSOR J. E. JOHANSSON.
s.7 Lösdrifvarlagens tillämpning på de skörlefvande kvinnorna.
55 sidor.
