Brott och straff

De rättsliga efterverkningar som följer på ett brott har alltid skapat arkivmaterial i form av vittnesmål, utredningar och domslut. Detta material berättar, förutom om det specifika brottet, mycket om samhällets värderingar. Vilka handlingar var straffbara? Vilka brott ansågs allvarligast? Vilka straff har man tyckt varit lämpliga - och rimliga - i olika tider?

Bödeln Mäster Mikaels löneavtal från 1635

Homosexualitet sågs till exempel som ett brott i Sverige fram till 1944 då det avkriminaliserades. Istället användes sjukdomsdiagnoser för att kvarhålla homo- och bisexuella i mentalsjukhus tills de "blev friska". Först 1973 uttalade Sveriges Riksdag att homosexuell samlevnad ”är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. Läs mer hbt-historia här

När den katolska kyrkan växte sig stark under medeltiden påverkade den rättssystemet och synen på sedlighetsbrotten blev hård. Otrohet var ett lagbrott fram till 1937 då straffet för så kallade horsbrott avskaffades.

Under Stockholms äldsta tid gällde en stadslag som kallas Bjärköarätten. I mitten av 1300-talet under Magnus Erikssons regeringstid ersattes de gamla landsskapslagarna av en gemensam landslag för hela riket. Den kompletterades också med en stadslag som gällde för alla städer i riket, inklusive Stockholm. Dessa lagar var, med vissa ändringar, i bruk ända fram till 1736.

Många tror att medeltidens rättsväsende var oerhört grymt, men i den svenska medeltidsrätten var böter det vanligaste straffet, precis som idag. Man sökte i första hand förlikning mellan parterna. Domarna var ofta mildare än vad lagen föreskrev. Böter kunde till exempel skrivas ner i förhållande till den dömdes betalningsförmåga. En brutalisering av rättsskipningen skedde däremot efter medeltiden, under 1500- och 1600-talen, för att sedan åter gå i en mildare riktning. Straffen som man kunde dömas till förutom böter var dock enligt dagens svenska värderingar oacceptabla, till exempel dödsstraff, stympning och prygling.

Böter, kroppsstraff, skamstraff och fredlöshet var det vanliga fram till att upplysningens idéer började genomsyra samhället. I 1832 års lag togs alla kroppsstraff utom dödsstraffet bort. Den sista avrättningen i Sverige skedde 1910 och dödsstraff i fredstid avskaffades 1921 (dösstraffet avskaffades helt i Sverige 1973).

Man började under 1800-talet tänka mer i de termer av fångvård som än idag ligger till grund för våra fängelser. Innan dess var fängelserna snarare en plats där man förvarade de anklagade i väntan på det riktiga straffet, till exempel Kåken i Stockholms rådstuga vid Stortorget i Gamla stan. Det fanns också spinnhus för lösaktiga kvinnor och andra arbetsinrättningar som skapades för att komma tillrätta med lösdriveriet. Det var i praktiken straffbart både att vara arbetslös och bostadslös. I mitten av 1800-talet kom det riksdagsbeslut om att varje län skulle ha ett så kallat cellfängelse och stora institutioner som Centralfängelset på Långholmen och Östermalmsfängelset byggdes upp i Stockholm.