|

Hemlösa i slutet av 1800-talet

Att vara hemlös eller arbetslös betraktades långt in i modern tid som ett brott. Från och med 1885 hade polisen en särskild lösdrivaravdelning, och i deras arkiv kan man hitta polisens förhör med människor de gripit på gator och torg. Vilka var de hemlösa? Och hur beskrevs de i polisens protokoll?

Man utanför skjul i Stadshagen 1902. Här byggdes senare nödbostäder. Rättigheter.

Hvilken stockholmare minnes ej den lilla skrangliga figuren med den grofva basrösten som på hufvudstadens promenader ständigt var redo att sticka fingret i knapphålet på den mötande och på det förbindligaste sätt i verlden vigilera en hacka.”  I Stockholms nyheter den 12 augusti 1887 finns en liten notis om den nyss bortgångne kanslisten Johan Alfred Menell. Sedan några år tillbaka hade Menell setts ”stryka omkring sysslolös här i staden”, som man brukade formulera det i polisens förhörsprotokoll.

Var man fattig i slutet på 1800-talet var risken stor för att klassas som lösdrivare och därmed kriminell. I 1871 års fattigvårdsförordning understryks den enskilde individens ansvar för sin försörjning: ”Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru”. I förordningen preciseras närmare vad som menas med arbetsför. Var personen minderårig eller oförmögen till arbete på grund av ”ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte” skulle han eller hon få fattigvårdsunderstöd.

Hur fattigvårdsbehovet bedömdes

Men hur tillämpades reglerna i praktiken? Hur sjuk, gammal eller vanför skulle en person vara för att inte räknas till lösdrivarnas skara? Många menade att reglerna tolkades för hårt. Den 73-årige Carl Magnus Eriksson, vars ålderdom man kan följa i sju polisförhör här på Stockholmskällan, hade ett missbildat ben som han brukade visa upp när han tiggde. Av Fattigvårdsnämnden ansågs han dock varken gammal eller sjuk nog för att vara berättigad till understöd.

Ibland var myndigheterna oeniga i sin bedömning. Margareta Katarina Ahl, som dömts till allmänt arbete i Nyköpings cellfängelse skickas tillbaka till Stockholm av fängelseläkaren. I sitt läkarintyg skriver han att Ahl är för sjuk för att ”förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras”, och menar att hon hör hemma i fattigvården.

Det hände också att hemlösa skjutsades runt mellan olika vård- och straffinrättningar. Fattighjonet Salomon Andersson, 49, som i ett brev hotat spränga slottet, bedöms till exempel vara tillräckligt sinnessjuk för att få stöd, men läkaren vid Jakobsbergs dårsjuktstuga tycker att Andersson kan vara kvar på försörjningsinrättningen där han bor. Han ansåg inte att det fanns något hopp om Anderssons tillfrisknande.

För den lösdriverimisstänkte gällde det att visa att han eller hon försökte ”ärligen försörja sig”. När arbetskarlen Frans Gustafsson, 41, häktas efter att ha funnits liggande i en ”med hö lastad skuta” vid Nybrohamnen, visar han upp ett arbetssökarintyg och påstår att han har jobb på ett Tegelbruk i Södertäljetrakten. Det hjälper dock inte – Gustafsson döms till fängelse.

Lösdrivarnas livsberättelser sammanfattades av polisen

I förhörsprotokollen får vi inte höra de hemlösas egna röster och ord, men vi får en viss uppfattning om personernas bakgrund. Naturligtvis finns där uppgifter om var och varför de arresterats och om deras tidigare klammerier med rättivisan. Men i det standardformulär polisen använde förväntades även den gripne att berätta lite ”beträffande sina lefnadsomständigheter”. I några korta meningar sammanfattade polisen där den gripna individens liv.

När före detta skådespelaren Fredrik Wilhelm Stetter förhördes berättade han till exempel att han haft "anställning vid Davidssons teater till 1878, och derefter rest omkring med Fröbergska teatersällskapet till 1880 samt att han sedermera under de tider han vistats på fri fot sysslat med att gå omkring och utbjuda ströskrifter till salu". Den norska änkan Rangdina Svenningson, som polisen anträffat ”i utblottat tillstånd” meddelade att hon lämnat Norge för två månader sedan, ”fotvandrat hit till staden och under vägen lifnärt sig med betleri", d.v.s. tiggeri.

Bland Lösdriveriavdelningens förhörsprotokoll finns förvånansvärt få förhör med hemlösa kvinnor. En orsak till det kan vara att hemlösa kvinnor ofta var, eller av polisen ansågs vara, prostituerade. De hamnade således i polisens prostitutionsavdelning istället.

Vill du veta mer om det slutande 1800-talets hemlösa? Här på Stockholmskällan kan du följa ett urval av hemlösa personer, så som de skildras i polisens förhörsprotokoll, under åren 1885-1892:

F.d. byggnadsritaren Ernst Bernhard Sjösten, 42

Arbetskarlen Carl Magnus Eriksson, 71

Hustru Lisa Laura Larsson, 50

F.d. plåtslageriarbetaren Johan Axel Olsson, 28

F.d. skådespelaren Fredrik Wilhelm Stetter, 47

Arbetskarlen Carl Johan Gabriel Berglund, 25

F.d. hästgardisten Fredrik Leopold Jönsson-Gavin, 47

Änkan Augusta Maria Blomquist, 42

Arbetskarlen Frans Gustafsson, 41

F.d. bergsprängaren, dövstumme Anders Wiktor Olsson, 29

Ogifta Augusta Amanda Lundqvist, 25

Änkan Rangdina Svenningsen, 52 

F.d. båtsmannen Bengt Johan Johansson Hessling, 51

F.d. järnarbetaren Anders Fredrik Lindqvist, 35


Dihlströmska arbetsinrättningen, för fattiga och arbetslösa (1844-1906). Här fick en del hemlösa tvångsarbeta. Rättigheter.