År 1994 gjorde forskare vid Kungliga tekniska högskolan (KTH) en undersökning av ombyggnaden av Rinkeby. I undersökningen beskrivs de brister som hade upptäckts i byggnaderna, samt de åtgärder som vidtogs för att rätta till dem. En del boende fick också komma till tals genom intervjuer.
Rinkeby byggdes mellan 1969 och 1971 som en del av det så kallade miljonprogrammet. Husen består i stort sett av två hustyper, 6 våningars lamellhus och lägre tvåvåningshus. Men efter bara ca 15 år visade det sig att byggnaderna inte höll måttet utan började förfalla.
”Det dröjde inte länge förrän bygget bokstavligen rämnade i sina fogar. Det som skulle bli ett paradexempel omvandlades till en symbol för storskalig våghalsighet, ogrundad tilltro till ny teknik och ett häpnadsväckande byggslarv satt i system.”
1988 började området att renoveras och rustas upp, och i studien beskrivs framförallt Familjebostäders hus i kvarteret Tullkvarnen 1. Till exempel fanns det läckande tak, otäta ytterväggar, fönstersnickerier som var angripna av röta, och i framförallt badrummen fanns fukt- och mögelskador. Överhuvudtaget upptäcktes det att det förekommit mycket slarv vid byggandet.
Några hus revs helt medan andra byggdes om. Till exempel byttes taken ut, fasaderna isolerades och kläddes i tegel och i badrummen byttes golvbrunnar och ventilation ut. Även gårdarna rustades upp med fler planteringar, lekplatser och bänkar.
Vid intervjuer med de boende visade det sig dock att många även var kritiska till den ombyggnad som skett och tyckte att många brister kvarstod och att kvalitén var dålig.
”Nu när de först ombyggda kvarteren börjar bli inbodda visar det sig dessvärre att kritiken är massiv från de boendes sida mot kvaliteten i ombyggnaden. Också nu tycks byggslarv vara vanligt och nya skador visar sig redan.”
