En ring med ett porträtt av Årstafrun ligger ovanpå  ett par pappersark fyllda med text i skrivstil.
Porträtt av Årstafrun. Foto: Mats Landin, Nordiska museet.

Årstafruns dagböcker berättar om livet i Stockholm för 200 år sedan

”Årstafrun” hette egentligen Märta Helena Reenstierna. Hon är känd för att ha skrivit dagbok varje dag i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839. Märta Helena var en adelsdam som bodde på Årsta gård, strax söder om Stockholms innerstad. I dagböckerna skriver hon om sitt händelserika liv, med alltifrån glada fester till djupaste sorg.

Uppväxten och flytten till Stockholm

Märta Helena Reenstierna föddes 1753 i Hovs socken i Västergötland, men flyttade senare till trakterna av Skillingaryd i Småland. Familjen var adlig och relativt välbärgad. Märta Helena växte upp till en bildad person som gärna ägnade sig åt kultur i olika former. Hon undervisades i bland annat konsten att dansa, konversera på svenska och franska och att sköta ett hushåll. Att kunna sköta ett hem var viktigt för en kvinna på den här tiden, eftersom det ökade chansen att bli gift.

Vid 19 års ålder, 1772, flyttade Märta Helena till Stockholm. Här kunde hon utveckla sitt intellekt och lära känna folk i de högre samhällsklasserna. 1774 träffade hon ryttmästaren Christian Henrik von Schnell. De blev kära och gifte sig året efter. När de träffades bodde redan Christian Henrik på Årsta gård, som han ägde. Efter giftermålet flyttade Märta Helena in på gården. Då visste hon inget om den sorg som väntade henne. En sorg som skulle drabba henne och maken hela åtta gånger.

Märta Helena blev ensam kvar

Paret Reenstierna fick åtta barn, men sju av dem dog redan som små i sjukdomar som difteri och dysenteri. Difteri kallades även för strypsjukan, eftersom den sjuke kvävdes till döds. Man fick beläggningar i halsen som gjorde det allt svårare att andas. Dysenteri orsakade blodiga diarréer och magkramper. Att förlora små barn på detta sätt var inte ovanligt på 1700-talet. Då dog ungefär en tredjedel av barnen innan de hade hunnit fylla ett år. Många dog av sjukdomar som kikhosta, dysenteri och smittkoppor. Det kunde drabba vem som helst, oavsett samhällsklass och levnadsstandard.

I resten av sitt liv sörjde Märta Helena barnen djupt. När det var dags för deras namnsdagar, födelsedagar och dödsdagar noterade hon det i dagboken. Då skrev hon också om hur mycket hon saknade och längtade efter dem. Men ett barn överlevde till vuxen ålder, sonen Hans Abraham. Han skämdes bort av sina föräldrar, som ville skydda honom så gott det gick och ge honom allt det bästa. All omsorg och alla förmaningar kändes dock troligen kvävande för Hans Abraham, och han kunde vara ganska olydig. När han gjorde militärtjänst i stan, bortom sina föräldrars vakande ögon, gick han gärna på krogen och söp och spelade bort pengar. Den 24 november 1812 dog han i en drunkningsolycka, 32 år gammal. Året innan hade Christian Henrik dött. Märta Helena var nu alltså ensam kvar i familjen. Men gården behövde fortfarande skötas.

Det trotsiga tjänstefolket

Årsta gård var som ett eget litet samhälle och i stort sett självförsörjande. Här fanns djur som hästar, får och kor och ett stort jordbruk med odlingar av bland annat tobak, äppelträd, potatis och mycket mer. En stor del av gårdens inkomster kom från försäljning av produkter därifrån. De flesta sysslor sköttes av tre pigor, två drängar och en trädgårdsmästare. Att styra över tjänstefolket var inte det lättaste. Det hände ofta att de sade emot Märta Helena och Christian Henrik. Man grälade om vilka sysslor som skulle utföras och när det skulle ske. Tjänstefolket söp mycket och stölder förekom.

Egentligen skulle pigorna och drängarna vara underdåniga mot sina arbetsgivare. Det stod i Tjänstehjonsstadgan (även kallad Legostadgan), en lag som handlade om vilka rättigheter och skyldigheter som arbetsgivare och tjänstefolk hade gentemot varandra. Men enligt samma lag hade tjänstefolket också rättigheter. På Årsta fick de lön, mat och kläder. Blev de sjuka hade de rätt till vård, och när de blev för gamla för att orka arbeta skulle husbonden försörja dem.

Årstafrun arbetade, festade och sörjde

Som arbetsledare för pigorna skulle Märta Helena helst vara insatt i alla möjliga typer av arbete på gården. Hon arbetade själv med alltifrån korvstoppning till trädgårdsskötsel och ljustillverkning. Det fanns även tid till att åka in till stan för att shoppa och besöka vänner. Bekantskapskretsen var stor och man tyckte om att åka på utflykter och ha fester hos varandra. Märta Helena umgicks till exempel gärna med den kände poeten Carl Michael Bellman

Fysiskt sett gick det knappast någon nöd på Märta Helena. Familjen hade så pass mycket pengar att man hade råd med både tjänstefolk och lyxvaror som silkesstrumpor. Visserligen var det inte mycket man kunde lägga undan – det var knappt så att gårdens inkomster täckte utgifterna – och Märta Helena blev ibland tvungen att köpa saker på kredit. Men fattig var hon knappast.

Psykiskt sett var det värre. Saknaden efter de döda familjemedlemmarna fanns alltid där i bakgrunden, och med åren kände sig Märta Helena alltmer ensam. I dagboken kunde hon skriva sådant som ”Vad jag ägt och förlorat! Allt.” och ”Allt tycks mig nu för tiden vara tungt och intet kan som förr glädja eller roa mig.” Det sista skrev hon när hon var drygt 80 år gammal. Då var hon nästan blind. Synen blev till slut så dålig att hon fick sluta skriva dagbok. 1841 dog Märta Helena vid 88 års ålder.

En skrivande människa

Anledningen till att vi vet allt det här om Årstafrun är att hon lämnade enorma mängder skriftligt material efter sig. Parallellt med dagboken, som i renskriven form omfattar drygt 5000 A4-sidor, förde hon till exempel i mer än 20 år en journal kallad ”Allehanda”. Hon skrev listor över alltifrån sina favoriträtter till vilka som var bjudna till olika kalas, föremålsförteckningar och mycket mer. Materialet finns idag i Nordiska museets arkiv.

Ur ett källkritiskt perspektiv får man tänka på att materialet knappast ger en heltäckande bild av Årstafrun. Det är ju bara hennes perspektiv vi får ta del av. Vi vet alltså inte så mycket om hur hon och livet på Årsta gård uppfattades av andra. Men tack vare Märta Helena Reenstiernas skrivande har vi ändå fått en detaljerad bild av en svensk adelsdams liv för drygt 200 år sedan.

 

Berättelser om stockholmare i arkiven

Uppdaterad